På de nio sista ligamatcherna av den bisarra säsongen tog Leicester sju segrar. 22 av 27 möjliga poäng. En blick i tabellen gav en overklighetskänsla; vem hade ens kunnat drömma om det här runt nyår?
Sen kom Claudio Ranieri.
Ranieri tog då över efter Nigel Pearson (en man vars framtoning får Peter Antoine att framstå som Magdalena Ribbing) sedan dennes son – tillika ungdomsspelare i Leicester – lyckades bete sig som ett svin på lagets träningsläger i klubbägarens hemland, Thailand. Pearson hade inte skaffat sig något särskilt bra karmakonto att falla tillbaka på ifall en skandal skulle inträffa, så han rök direkt. Med all rätta.
Det var ju bara det att Pearson, resultatmässigt, avslutat 2014-15 så otroligt bra.
In istället med en av de trevligaste tränarna den internationella fotbollen har att erbjuda, med den lilla bristen att han gjort sig känd för att inte vinna tillräckligt mycket. Allas drömmorbror, -svärfar, -granngubbe.
Claudio Ranieri tog vid när Leicester överraskande slutat på 14:e plats i Premier League. När laget går ut mot Liverpool ikväll, och han precis har fått sparken, så ligger Leicester på 18:e plats. De har spelat uselt de senaste månaderna. De har gjort av med mer pengar på spelare än vad de har fått in under samma period. Sett till allt detta är det inte alls konstigt att Ranieri får sparken, det är istället ganska logiskt.
Det var ju bara det att det hände något däremellan.
Vi måste helt enkelt bestämma oss för vad Leicesters Premier League-triumf 2015-16 var, egentligen. Var det någon sorts “Sliding Doors”-titel? Var det en shorttrack-Steven Bradbury-titel? Var det en taktisk mastermind-titel? Var det för att de faktiskt var ligans bästa lag?
Mitt svar är att de var ligans bästa lag (alltså: L-A-G) 2015-16, men med inslag av allt det där andra. Omständigheter gjorde att Leicester fick en perfekt resa fram, de fick ett medgångsmomentum (vad var nu detta för ett jävla ord?) utan motstycke, de fick lite tur. Eller fick och fick; de skaffade sig det.
Förmodligen är Leicesters ligatitel 2015-16 den största fotbollsmässiga skrällen vi alla kommer att få uppleva i våra liv. Det var en underbart vacker historia, fotbollsromantisk och rättvis, oförutsägbar och glädjefylld. Claudio Ranieri var dirigenten, orkestern spelade med utan att ta en ton fel. Det finns bättre musiker, men den där gången satt allt perfekt.
Jag förstår inte alls att Ranieri får sparken och jag förstår det mycket väl, det som hände i fjol var väl trots allt en engångsföreteelse. Hur mycket jag än älskar att Leicester vann ligan och hur mycket jag än känner med den sympatiske Ranieri så förstår jag beslutet att sparka honom. För Leicesters del gäller det att hänga kvar, ekonomin säger att det är värt att chansa så här. Om ett fartyg är på väg att gå på grund så ska det inte “fortsätta på samma sätt” (alla tränares favoritmening) utan ändra kurs fort så in i helvete.
Beslutet att sparka Claudio Ranieri – den älskvärde, den som orkestrerade tidernas fotbollsskräll, den som väckte liv i tusentals mindre klubbars framgångsdrömmar, den som visade vad hjärta och själ kan göra mot pengar och cynism – det är nog rätt trots allt. Även om det gör ont.
Speltips – Leicester vinner ikväll!