Efter de senaste veckornas Premier League och Champions League-bonanza är det nästan skönt med ett landslagsuppehåll. Inte för att kunna koppla bort fotbollen, utan för att kunna få tid att blicka framåt mot den Allsvenska premiären. Det finns fanimej inget bättre (ursäkta svordomen).
Att Malmö FF är favoriter har knappast undgått någon. Inte heller jag ser särskilt mycket som kan stoppa dem. Bakom Malmö tänker jag sju-åtta lag som kan hamna lite var som helst på de sju-åtta platserna där bakom. Sen är det tre nykomlingar och möjligen ett par lag till som får slåss kring nedflyttningsstrecket.
Jag släpper fem lags tabellpositioner idag, återkommer med övriga i de två kommande inläggen.
1.
2.
3. Östersunds FK
4.
5.
6. IFK Göteborg
7.
8.
9. Örebro SK
10.
11.
12.
13. AFC Eskilstuna
————————
14.
————————
15.
16. Halmstads BK
Om jag ska motivera mina gissningar lite kort (och det ska jag väl göra) så låter det ungefär så här:
3. ÖSTERSUNDS FK
+ Det blev nästan för gullegulligt i fjol, för ALLA älskade ÖFK:s Allsvenska intåg, men de förtjänade det. Medialt var de en jättesuccé, spelmässigt likaså, tabellmässigt mycket bra. De ser inte mindre intressanta ut i år. Tom Petterssons fysik behövdes, Johan Bertilsson hade klivit in i – åtminstone – 15 av 16 Allsvenska startelvor. Darijan Bojanic HAR så mycket fotboll i sig, men ibland känns det som att han råkat låsa in potentialen och tappat bort nyckeln. Kan Graham Potter få upp låset blir det spännande. Lägg därtill en Saman Ghoddos som redan ser ett år bättre ut, Brwa Nouris lugn, Alhaji Geros speed…
– På minussidan finns förstås att Alex Dyer flyttat till Borås. Han var mycket viktig för laget i allmänhet och den offensiva produktionen i synnerhet.
? Det finns starkare målvakts- och backbesättningar, det gör det. Håller försvaret för en toppstrid? Dessutom är alla inlästa och förvarnade i år på hur ÖFK spelar och hur bra de är. Kan de hantera det?
6. IFK GÖTEBORG
+ Blåvitt känns ofta svåra att slå. Som en maskin som håller en viss nivå, år ut och år in. Slappnar du av mot Tobias Hysén får du fortfarande skylla dig själv. Går du inte in till 100% mot Mikael Boman förlorar du bollen. Ger du Mads Albaek tid kommer han att utnyttja den. Fattar du inte att Emil Salomonsson kommer att orka springa så där hela matchen är du körd. När Poseidon skiner och tiotusentals blåvita halsar sjunger in Blåvitt på planen, då är det mäktigt.
– Det känns ändå som att de har kört fast. Trots sin uppenbara kvalitet har Hysén och Bjärsmyr, precis som 2016, blivit ett år äldre snarare än ett år bättre. De lyckades aldrig ersätta Haitam Aleesami och har inte gjort det än. Truppens kanske mest spännande spelare, Paka Lagemyr, blev nyss oturligt långtidsskadad.
? Pontus Dahlberg må vara ett jättelöfte, men han är alltså född 1999. Väldigt mycket tyngd på de unga axlarna. Fixar han det? Mix Diskerud är kvalitet, med Allsvenska mått mätt, men hinner han komma in i det tillräckligt snabbt? Gamla Ullevi har en publik och omgivning som ställer krav och sätter press, hur länge har de tålamod med ett lag (som kom fyra i fjol) om det börjar poängmässigt knackigt?
9. ÖREBRO SK
+ ÖSK har ändå någonting. Få, eller inga, klubbar har haft en sådan spelaromsättning de senaste åren och ändå lyckats bibehålla en spelmässig identitet. Alexander Axén trollar kanske inte med knäna, men han vrider fan ur saften ur frukterna som han får. Kollar man t.ex på namnen Nahir Besara, Kennedy Igboananike, Damien Plessis, Filip Rogic, Maic Sema och Michael Omoh finns det mycket spännande där – bara Johan Mårtensson vinner bollar åt dem och Nordin Gerzic dirigerar dem rätt finns alla förutsättningar för ÖSK.
– ÖSK har inga pengar. Så fort någon blir så bra att han sticker ut från mängden så måste de sälja. Förlusten av Astrit Ajdarevic var väntad, men tung. Förlusten av Robert Åhman-Persson ännu tyngre. Apropå tyngd tycker jag att det saknas, och då var de redan i fjol halvsvajiga på t.ex defensiva fasta situationer.
? Nordin Gerzic och Michael Almebäck i all ära, men deras höstdel av 2016 var inte bara toppenbra, om vi beskriver det mjukt… Vilka blir ledare på planen 2017? Får Viktor Sköld äntligen krutet torrt? Kliver lillebror Alfred Ajdarevic fram och visar varför så många säger att han är den största talangen i brödraskaran?
13. AFC ESKILSTUNA
+ Åh, vad de redan retar de andra lagens supportrar. Inte då bara genom sin blotta existens, som ogillas av de allra flesta fotbollsfans, de väljer alltså Pelle Olsson som tränare – den svenska fotbollens symbol för organisation, struktur och tydlighet – och sen värvar de ett gammalt världsnamn (nästan, iallafall) som Emmanuel Frimpong. Folk blir ännu argare. På sociala medier har jag sett hur AFC:s representanter är supertrevliga tillbaka mot alla som skriver skit om dem, och de är ett par stycken, och glatt välkomnar dem till Tunavallen under året. Ännu mer irriterande för motståndarna. U21-landslagetsmålvakt Tim Erlandsson är förstås spännande att se, Omar Eddahri kan bli “årets Saman Ghoddos”, Mauricio Albornoz kommer att göra nytta, Anel Raskaj ska bli kul att följa.
– De har kanske inte kunnat välja och vraka på översta hyllan när det värvats spelare, trots allt. Försvaret får se till att bli organiserade snabbt! Sen kommer man inte ifrån att det är ett lag och en klubb som ännu inte har någon egen identitet, även om de försöker allt vad de kan.
? Vem av anfallarna gör målen? I Pelle Olsson-lag är det alltid anfallarna som ska leverera, övriga ska mest se till att anfallarna kan leverera. Muhamed Buya Turay? Chidi Omeje? Räcker deras kvalitet? Orkar AFC dessutom vara den Fula Ankungen hela året? Det krävs något speciellt för att orka med den allmänt njugga inställningen till att AFC ens är med.
16.HALMSTADS BK
+ Det var verkligen speciellt att se HBK vända och vinna mot Helsingborg i kvalet, en lagseger som få andra. En genuin kämpainsats, och inte minst imponerande att kräma fram en topprestation när det verkligen behövdes en. HBK känns som ett lag som ska ligga i Allsvenskan (det gör Helsingborg också, men det tar vi en annan gång) och jag tror att många välkomnar dem tillbaka. Janne Jönsson är genomsympatisk och bra att ha att göra med, och Sead Haksabanovic är förstås en superintressant spelare. Jag unnar Ivo Pekalski en återkomst till den absoluta eliten och hoppas verkligen att han får vara hel! Fredrik Liverstam håller Allsvensk klass, även om jag inte glömt idiottilltaget i sista Superettanmatchen som fick honom avstängd i kvalet mot HIF (oerhört korkat). Japanske Kosuke Kinoshita kan vara intressant, liksom finske Nikolai Alho.
– På minussidan är väl att de trots allt bara kom trea i Superettan förra året, och att de inte direkt har värvat in uppenbara förstärkningar. Det är ett mycket, mycket ungt lag – en ung trupp – och det brukar vara extra jobbigt om det kommer några förluster i rad. Har man många Superettanspelare så får man väldigt ofta ett Superettanlag.
? Kan fotbollsmirakel inträffa? Jo, det kan de ju. Man kan fråga Leicester eller Barcelona eller vem som helst. Problemet är att det är mycket, mycket vanligare att mirakel INTE inträffar än att de inträffar. Det är – som jag ser det – ett sådant som behöva för HBK 2017.