Vad har jag gett mig in på?
Det är inte det att jag är orolig för hur det är i Yangon i Myanmar, jag brukar vara ganska så bra på att anpassa mig till vad det än är. Det är inte heller det att jag är orolig för hur våra tre barn ska klara sig med ny skola och nya kompisar och så, barn är naturligt duktiga på att hitta nya saker att göra och nya kompisar att leka med. Det är inte ens så att jag är orolig för att min sambo kommer att ha ett tungt och krävande jobbår med Läkare Utan Gränser, med delikata frågor och situationer som inte är vardagsmat här hemma, direkt. Hon brukar klara sig och har gjort det förr.
Det är mer vad jag lämnar.
Vi har rest väldigt mycket med barnen, äldsta sonen har varit i 22 länder (han håller räkningen) i fyra olika världsdelar och han är ändå bara åtta år gammal. Vi har varit iväg ett par månader här, ett par månader där, buss och båt och flyg och allt har gått så bra som det kan göra, och det känns alltid berikande att åka iväg och resa som en familj.
Den här gången är det dock mer ”på riktigt”. Vi har hyrt ut huset, sagt upp skol- och dagisplatser, pausat telefonabonnemang, sålt bilen, och så vidare. Visst, vi kommer tillbaka om ett år, men det är ändå en flytt. Förut har det alltid varit mer eller mindre semestrar, men den här gången ska vi alltså leva och verka i ett annat land, och det landet är Myanmar, eller Burma om man föredrar det.
Jag visste inte mycket om Myanmar när det blev klart att vi skulle åka dit. Visst, Aung San Suu Kyi som Fredspristagare kunde jag, Rangoon och Mandalay som städer, helt nybyggda och nyutnämnda huvudstaden Naypyidaw hade jag också koll på, men sen var det inte mycket mer.
Nu vet jag att landet är 50% större än Sverige och att det bor 50 miljoner människor i landet. Jag vet att valutan heter Kyat men att man ändå använder US$ (ovikta sedlar) i stor utsträckning. Jag har fått höra att trafiken i Yangon/Rangoon är katastrofal. Sen har jag nöjt mig där.
Jag tänker försöka vara lite lagom påläst när vi kommer dit, resten ska jag ta in och lära mig på plats. Man kan säkert plugga på en massa saker hemifrån, men det blir mer verkligt, mer naturligt, om man gör det när man är där. Från början var jag kanske inte överdrivet laddad för att flytta just till Yangon, men jag har tagit efter min gamla redaktör Christoffer Collianders (numera på Kanal5, på plats i Frankrike och gör handbollssändningar) motto. Han hade bokat en resa till Shanghai, trots att han verkade tycka att det inte var mycket att ha. När vi frågade varför han ändå skulle dit så svarade han. ”Äh, va fan – det är ändå roligare att åka till Shanghai än att INTE åka till Shanghai”. Det var bara att hålla med.
Det som skaver är att pausa livet här hemma. På något sätt har hela mitt vuxenliv ändå gått ut på att skaffa en utbildning, ett jobb, en familj, ett bra boende, skolor och aktiviteter för barnen, umgänge med släkt och vänner. 2017 blir det ingenting av det. Visst finns det något befriande i att kasta sig ut och släppa taget, men jag satt rätt så skönt och hade det bra innan också.
Det låter kanske sjukt att säga att jag kommer att sakna jobbet och Allsvenskan mest, men så är det. När man jobbar som jag gör och med det jag gör så blir jobbet så mycket mer än ett jobb. Det blir ens intresse, ens sociala grund, ens vardag. Det blir ens liv. Jag VET att den allmänna rekommendationen är att man inte ska väva ihop sin egen person med sitt yrke, men jag har inte kunnat låta bli. Jag har blivit mitt jobb och mitt jobb har blivit jag. Det är så det är. Utom under 2017, då.
När vi flyttar hem igen, i januari 2018, så har jag åtta månader kvar på mitt kontrakt med C More. Det är den sista delen på ett fyraårsavtal som har varit omfattande och som står för hela min försörjning. Man vet aldrig vad som händer med rättighetsaffärer eller andra kommentatorers kontrakt, man vet inte var man är i rankingen om ett år, så det känns som en oviss tid framöver. C More och TV4 slogs ihop ”på allvar” under 2016, och när det blir det första riktiga året med en helt ny organisation så tar jag alltså tjänstledigt och åker iväg. Jag är inte helt säker på att det är ett genidrag. Vi får se.
Under tiden får jag lära mig lite fler burmesiska fraser (visste ni att ”mingalaba” betyder ”hej”, förresten?), jag får lära mig att hantera 35-gradig värme i en skränig, förorenad storstad, jag får lära mig att hitta till hotellen med tillräckligt bra Internetuppkoppling för att man ska kunna streama Allsvenskan, jag får lära mig att vara svensklärare åt barnen, jag får sluta snusa. Jag får prova ett annat liv.
På tisdag lyfter planet.