Världen är ändå bra liten. Min gamla klasskompis från grundskolan är gift med en som jobbar för UD i Bangkok, och det svenska konsulatet här i Yangon lyder under just detta kontor i Bangkok. Ett par mejl mellan alla dessa parter senare stod jag igår i kostym på gräsmattan utanför det svenska konsulatet och minglade runt på något som hette Nordic Day, en trevlig sammankomst med snittar och vin och så vidare.
Ni ska veta att majoriteten av de svenskar som arbetar för s.k. NGO:s (alltså icke-statliga organisationer) utomlands väldigt sällan är fotbollsintresserade. Iallafall inte så intresserade att de lägger ner tid på att försöka följa det hela via hackiga VPN-servrar. Självaste generalkonsuln har dock redan uttryckt önskemål om att vi ska se Blåvitt-MFF i den Allsvenska premiären, så det finns ändå själsfränder.
Jag lär väl aldrig bli varken generalkonsul eller NGO-arbetare, men däremot fungerar jag som en ambassadör eller möjligen en missionär för den Allsvenska fotbollen i utlandet. Jag tar reda på varifrån landsmännen här kommer, listar ut ett eventuellt favoritlag, och sen börjar jag att köra lobbyverksamhet. Målet är att iallafall ha sällskap framför ett tiotal Allsvenska sändningar under året. Råkar ni befinna er i Yangon och känner ett stort behov av att se t.ex Kalmar FF någorlunda live är det bara att höra av er.
En helt annan sak: Vi fick till slut ordning på paraboler och digitalboxar och jag vet inte vad, så natten mellan torsdag och fredag (burmesisk tid) kunde jag ha galapremiär framför TV:n i soffan hemma i huset. Det fick bli den match det blev, och det blev Krasnodar-Fenerbahce i Europa League. Att Victor Claesson då gjorde mål omedelbart kändes som en händelse som ser ut som en tanke. Lite som att Allsvenskan är med mig där jag går.