The MNL
Man vet ju ingenting om den myanmariska ligan. Man kan hitta lite på HTTP://www.themnl.com men… ja, den hjälper inte jättemycket. Att de iallafall har en liga är självklart, för det finns i alla länder och en hel del andra sorters geografipolitiska områden, men hur bra kan den vara?
Jag har iallafall kommit ett steg närmare ett svar på den frågan eftersom jag idag, tillsammans med nioårige Alvar och femårige Jack, besökte Insein Road. På den vägen, vars namn verkligen uttalas” insane”, ligger Yangon Utd:s hemmaarena – och eftersom arenans namn är tråkigt och komplicerat heter den Insein Road i den berömda folkmunnen.
Folk, ja. Det var det inte jättemycket av på matchen mellan Yangon Utd och Shan Utd. Lördageftermiddag, bra väder (sol och +38 betecknas som “svalt” här) och toppmöte, men kanske runt 1.500 åskådare som mest. Arenan tar nog runt 2.500.
På planen var Shan Utd:s nummer 30, nigerianen Christopher Chizoba, kanske bäst på plan. Skön teknik, bra fart med boll, hopplös i avsluten. Chizoba ligger tvåa i skytteligan, vilket är en gåta. Hans lagkamrat, med nummer 11 på ryggen, den myanmariske U20-landslagsmannen Yan Naing Oo, hade fin teknik och oroade ständigt Yangon Utd:s försvar. Två Shan-mittbackar som vi kan beskriva som, ehrm, fysiska (den ene en ivorian vid namn Maximus) såg till att rensa allt som kom i närheten. Rent generellt såg de ut som ett typiskt svenskt div.II-lag; snabba och tekniska, men kanske inte särskilt taktiskt drivna. Avgörande passningar i VARENDA givet ögonblick.
Yangon Utd hade en annan lagsammansättning. Åtta man som sprang omotiverat mycket, men engagerat (samtliga från Myanmar). Sen en spelskicklig men tjock och lat schablonbrasse som hette Emerson på mittfältet. Han ville ha boll, han! Framåt hade Yangon Utd en nigerian som hette Emeka. Har inte hittat så mycket om honom på Internet, och det kan ha att göra med att han var komplett värdelös på fotboll. Han hade dock en attityd och ett självförtroende som skulle få El Hadji Diouf att buga sig av vördnad. Emeka leder skytteligan, och detta övergår mitt förstånd. En riktigt jobbig filur, hur som helst. Emerson och Emeka gillade inte heller varandra, vilket var tydligt. De hjälpte inte direkt varandra i spelet.
Givetvis stod det 0-0 till den 92:a minuten, och det hade ICKE med något myanmariskt målvaktsunder att göra, det var för att båda lagen var inkompetenta framåt. Hörna för hemmalaget, inåtskruvad direkt i mål. 1-0.
Man kan inte säga att det var rättvist, men det var väl typiskt.
De cirka 150 Shan Utd-supportrarna fortsatte att sjunga/be/kontemplera utanför arenan efter matchen var slut. Det kostade 13 spänn för en biljett, en stor flaska vatten kostade två kronor och en påse chips kostade tre. Taxin hem, cirka 30 minuter och fem kilometer, kostade 15 kronor. Alla var glada.
Om Yangon Utd vinner ligan är det inte för att de är jättebra, det är för att de övriga inte är jättebra. Fortsättning följer, jag ska snart på den andra arenan här i Yangon – Bogyoke Aung San Stadium – där de lag som inte har en tillräckligt bra arena får spela, oavsett om de råkar komma från en annan stad. Återkommer.
//// Jonas