Zlatan har betytt mycket för Sverige och svensk fotboll. Kanske mer än vad som är mätbart. Och på många olika områden. Viktigast av allt är att han gett tro och hopp till ungdomar i hela Sverige, att allt är möjligt och inget är omöjligt.
Vi är många svenskar som har en relation till Zlatan och dessa relationer har formats av hans spel, attityd och personlighet. En del älskar honom, andra hatar honom och en del pendlar mellan dessa två ytterligheter.
Vad är det största Zlatan åstadkommit under hans förträffliga karriär?
För mig är det ingenting av allt det han har presterat på det gröna fältet. Utan snarare något utanför plan. Minns ni vad som hände 2005? Tidningen Aftonbladet och journalisten, Robert Laul, utformade en kontaktannons på en helsida i tidningen som gick ut på att Zlatan var singel och sökte efter en flickvän. Självklart blev Zlatan, vilket Aftonbladet borde ha förstått att han skulle bli, helt vansinnig. Skulle inte Zlatan kunna fixa en flickvän på egen hand? Det slutade med Zlatan bojkottade Aftonbladet. Folk sa att han inlett ett krig som han aldrig kunde vinna. Ni vet hur det slutade. Han vann kriget ingen kunde vinna. Ingen utom Zlatan. Aftonbladet fjäskade och fjäskade. Till slut gav Zlatan med sig. Denna händelse som nu har tolv år på nacken säger väldigt mycket om vilken position och status Zlatan har i Sverige idag. Den är unik.
Det var då och nu är nu. Det gjorde ont när han skadade sig i våras i en Europa League match på Old Trafford. Spontant trodde jag att karriären var över. Eller kanske ett bra tillfälle att avsluta en karriär som varit nästintill gyllene. Den gyllene är vad namnet Zlatan betyder, passande nog. Zlatan är tillbaka i United och det har blivit några inhopp och två starter. På annandagen startade han för United hemma mot Burnley i ligaspelet. Första PL-starten sedan korsbandet gick sönder i våras. Det såg inte alls bra ut. Zlatan blev utbytt i paus när United låg under med 2-0. Inte konstigt med tanke att hans fysiska status inte är på topp. Lingard kom in och gjorde två mål, varav det första var en “zlatansk” klackspark som påminde om Zlatans bästa tid i PSG, där han ofta gjorde som han ville med motståndarnas försvar. Och han dominerade ofta matchbilden.
Den biten såg vi mindre av när han kom till United och PL och fortfarande var skadefri. Och den Zlatan vi sett efter skadecomebacken är väldigt långt ifrån den Zlatan som dominerade motståndarförsvaren. Jag tvivlar starkt på att vi någonsin kommer få se den Zlatan igen. Vi vet sedan tidigare, det finns många exempel på det, att det är väldigt svårt att komma tillbaka efter en korsbandsskada. Zlatan vill sluta på sina egna villkor. Zlatan vill sluta på topp.
Kanske har han tagit sig vatten över huvudet. Vi har hört honom komma med många kaxiga uttalanden genom åren, de flesta har han levt upp till. Men nu kanske det tar slut. Han är en människa ett, inte ett lejon. Som det känns just nu kommer jag minnas tillbaka på Zlatans karriär som att den tog slut i samband med korsbandsskadan. Jag kommer välja att inte minnas tillbaka på honom som spelare efter comebacken. För det vi såg mot Burnley under 45 minuter så var inte ens Zlatan en skugga av sitt forna jag, utan mer som en vålnad som liknar honom, men det är inte den riktige Zlatan. Och det är den riktige Zlatan jag kommer minnas med både stolthet och glädje. För det är den störste fotbollsspelaren Sverige någonsin haft både på och utanför plan.
Sladjan Osmanagic